I samband med en generell tioprocentsökning för tidningsutdelning från och med 1 april 2026 är den nya kryddan tre prisklasser där A är lika med städer och billigast, B står för tätorter och kostar mera medan C betyder glesbygd som givetvis kostar mest.
Det här är förstås marknadslogikens grundlagar omsatta i praktiken. Men det betyder att till exempel landsortspressen drabbas hårdare än de tidningar som har sina läsare i storstäder eller tätorter. Tidskrifter med många läsare i till exempel hela Åboland minus Pargas och Åbo samt stora delar av österbottniska glesbygden kommer att få mycket högre priser. Det samma kan väl sägas om skärgårdsbefolkningen i Nyland.
Kauranen säger att prissättningen på C-områdena motsvara de egentliga kostnaderna. Det här blottar det stora och ohållbara problematiken vi har med landets postväsen. Det är å ena sidan avsett för att förse landets invånare med post och information, i enlighet med lagen. Men å andra sidan är det ett privatiserat affärsbolag som vill börslista sig. Den här matematiska räkneövningen går inte ihop.
Suomen Lehdistö har talat med organisationstidningar vars kostnader för distribution inom C-området kan öka med inte tio, utan 90 procent. Då ökar kostnaderna per nummer med 10 000 euro. Det säger sig självt att sådana ökningar är helt ohållbara.
För tidskrifter med många läsare inom C-området kan ökningarna i distributionspriserna leda i värsta fall till fördubblade priser. Det försätter tidskrifternas utgivare i en situation där de måste överväga minskad utgivning. Det försätter de som bor i av posten definierade C-områden i i en position där de inte har samma tillgång till information som de som bor i städer och tätorter.
Tittar vi på vad staten har gjort för att lindra effekterna av postens ständigt stigande distributionspriser så är det inte helt nattsvart.
Dagstidningarna har sedan 2023 kunnat ta del av ett tillfälligt distributionsstöd som landets riksdag beviljat för distribution på områden där en heltäckande eller på kommersiella villkor genomförd utdelning inte är möjlig. I klartext betyder det att staten gått in för att stöda utdelningen av regionaltidningar i glesbygden. Dena förordning är i kraft till slutet av 2027 men det är skäl att betona att detta stöd gäller enbart de dagstidningar som utkommer fem dagar i veckan. Utanför förordningen blev de som utkommer tre dagar i veckan, dvs i praktiken så gott som alla lokaltidningar som haft störst nytta av distributionsstödet. I Svenskfinland kunde vi tänka oss Borgåbladet, Västra Nyland och Syd-Österbotten.
I samband med att riksdagen godkände förordningen år 2023 förutsatte man också att regeringen bereder en lag om mediestöd som inkluderar även tredagarstidningarna och som garanterar lokaltidningarnas ställning. Om detta rapporterade i alla fall Demokraatti.
Utanför förordningen står också alla landets hundratals tidskrifter – helt oavsett språk. Det är inte svårt att tänka sig vad kraftigt höjda kostnader för distribution inom glesbygden betyder för både de finlandssvenska tidskrifterna och läsarna.
När postens senaste prishöjningar aviserades hade jag hoppats på att politiker från främst SFP skulle ha haft en utåt artikulerad åsikt. När jag förhandlat med ett flertal riksdagsledamöter har inte en enda lyft upp frågan om ett redan befintligt distributionsstöd som en modell som kunde användas även för tidskrifter. Ingen SFP-profil verkar anse det vara mödan värt att uttala sig om det som nu hotar bli ett dråpslag mot informationsspridningen i landets glesbygder – ens när det kommer att påverka det egna spridningsområdet.
Ser man stödpolitik till tidningar och tidskrifter ur ett längre perspektiv så har finska staten ända sedan 1971 aktiverat olika former av spridningsstöd för både dagstidningar och (vissa) tidskrifter. Att fortsätta på denna väg vore därför varken uppseendeväckande eller nydanande utan en naturlig stödform för ett land som håller informationsspridning som en viktig del av det demokratiska samhället.
Sett till att samma land de två senaste decennierna konsekvent, helt oavsett vilka partier som suttit i regeringen, har nedmonterat stödet till kulturtidskrifter både sett till antalet som får ta del av stödet och sett till den totala stödsumman, så är kompenserande åtgärder helt avgörande.
På Förbundsarenan fortsätter vi arbeta konstruktivt för tidskrifternas bästa och för att utöva påtryckning på landets riksdag och regering att åtminstone införa korrigerande åtgärder i takt med postens skenande prishöjningar. Men nu skulle det behövas en förståelse för politikernas sida för att situation håller på att bli helt ohållbar och att de kan stå samhället dyrt om inte landets riksdag och regering ingriper med stödande åtgärder. Då räcker det inte med att be om att få återkomma i nästa regering.
Kim Malmberg
tidskriftsombud
